Tron bar mig hela vägen hem

Annika Östberg är kvinnan som satt 28 år i amerikanskt fängelse, dömd för medhjälp till dubbelmord. Annika är också kvinnan som aldrig gav upp. Hon fann tron på Gud och bars genom mörkaste mörker av hans kraft. 2009 stod hon mirakulöst på svensk mark igen och slussades successivt ut till friheten två år senare.

Annika hade levt ett hårt liv och var heroinberoende redan innan hon var 14 år. Hon rymde hemifrån som 13-åring och drogs till Kalifornien och Haight-Ashbury-distriktet i San Francisco, som i slutet av 60-talet var ett center för hippierörelsen, fri kärlek och droger. 1981 träffade hon Bob, en kille som var langare. Tillsammans med honom sålde hon stulna varor för att bekosta sitt beroende och en kväll gick allt fel. Det blev bråk och Bob sköt mannen de gjorde affärer med. Annika var chockad och förstod att det här var slutet. Hon hade en son som bodde med sin pappa i norra Kalifornien och som hon absolut ville träffa innan något mer hände. De gav sig av norrut. Längs vägen fick de punktering och blev stoppade av en polis. Bob klev ur bilen och sköt polismannen och där blev de gripna. 

Annika är väldigt noga med att framhålla att hon inte skyller ifrån sig på Bob. 

-    Jag har aldrig minimerat mitt deltagande. Det var min livsstil, det var mina beslut. Det var jag som ringde telefonsamtalet för att få kontakt med det första mordoffret. Det var mitt beslut att åka till norra Kalifornien och jag var den drivande faktorn att få pengar till mitt beroende. Länge, länge kände jag att även om han höll i vapnet så var jag moraliskt ansvarig.

Annika sattes i fängelse, först i dödscell men efter att dödstraffet omvandlats till ”25 år till livstid”, fördes hon till den stora anstalten. Hon hade under de första åren i fängelse klarat av att vara drogfri, men när hon 1985 fick ett besked att hennes son kört ihjäl sig och att hans pappa dött samma dag i hjärtinfarkt, brast det. Drogerna var det enda som någorlunda bedövade hennes smärta. Så fortsatte hennes liv tills hon fyra år senare fastnade i en drogtest. Hon testade positivt och hamnade i straffisolering. Inlåst i isoleringscellen hände något. Hela hennes liv började spelas upp inför henne.

-    Allt som jag var ansvarig för, allt som jag hade förstört, alla människor jag gjort illa, skadat, stulit ifrån. Det bara rasade över mig i en enda tyngd och jag bara gav upp. Jag la mig på rygg och skrek: Hjälp!

Annika var så arg på Gud och ropade ut sin förtvivlan att han tagit hennes son och lämnat henne kvar. Hon som borde ha varit död många gånger om. Trots att Annika inte hade någon tro på Gud, så var det till honom hon vände sig. 

-    I det mörkaste mörker var Gud det enda som fanns kvar. Jag bad av hela mitt hjärta; Visa mig, visa mig eller ta mig härifrån.

Nästa morgon tänkte hon att det naturligtvis inte hade hänt något, men när hon blev utsläppt ur isoleringen 30 dagar senare började det genast hända saker. 

-    Det första som hände var att jag träffade en kompis som jag knarkat med både inne och ute. Hon var helt drogfri. Hon hade hittat ett sätt att leva, en gemenskap, anonyma narkomaner på kristen grund, som helt hade förändrat hennes liv.

Annika hade förlikat sig med att efter allt hon gjort mot andra och sig själv, så fanns det ingen utväg för henne.

-    Jag skulle dö en narkomans död med en kanyl i armen bakom lås och bom. Det var mitt öde.

Nu fick hon plötsligt se att någon med en liknande bakgrund som hon själv, hade hittat en väg ut. Hon började lyssna, ta till sig instruktioner och livet förändrades.

Möte med Leif

Prästen Leif Eliasson kom till Svenska Kyrkan i utlandet (SKUT) i Los Angeles 1991. Han började hälsa på Annika i fängelset och de fick en speciell kontakt. Genom hans sätt att blanda vardagliga händelser med bibliska händelser blev något som tidigare varit saga, verkligt. Han berättade om kvinnan vid brunnen, om lärjungarna som satt i fängelse och att Jesus umgicks med prostituerade kvinnor. Annika började se att Jesus inte bara var för de som hade välordnade liv utan även för en sådan som hon.

Leif ville ge Annika en bibel, ett Nya testamente i fick-format från Gideoniterna, men ingen fick lämna något till fångarna och han blev stoppad. Han försökte skicka in den, men bara förlag fick skicka in böcker till fängelset. Han gav sig inte och till slut kunde fängelseprästen smuggla in det lilla ficktestamentet till Annika i fängelsekyrkan. Den kom att bli väldigt värdefull för henne och fanns med under hela fängelsetiden. Bibeln var en av de få saker som följde med hela vägen till Sverige och finns fortfarande kvar.

-    Det var något visst att hålla i den. Den gav kraft, den påminde om hemma, mina rötter, mamma.

Förlåtelse

Leif talade mycket om förlåtelse, något som var väldigt svårt för Annika att ta till sig.

-    Det tog mig många, många år att komma fram till att det är ok att acceptera att det faktiskt inte var jag som sköt. Det var faktiskt inte jag som tog livet av dessa män, men jag kände att ansvaret på mig var väldigt tungt. Jag och Leif har kommit fram till att vi suttit och pratat över 400 timmar. Han var fantastisk. Han övertygade mig om att bara be om förlåtelse. Ett löfte är ett löfte så jag bad och jag läste i min bibel och samlade mod att till slut våga be bönen. Väldigt rädd och väldigt tyst.

Förlåtelsen kom som en smygande känsla. Annika hade haft svårt att uppskatta något utan en gnagande känsla av skuld. Morden var som skuggor över henne. Nu märkte hon plötsligt att de var borta och att hon kunde andas.

-    Jag kände mig inte full av skuld. Jag kände mig fylld av något helt annat och jag förstod att jag helt enkelt blivit förlåten. Det är en känsla jag aldrig glömmer. Det var så fantastiskt.

Aldrig komma ut

Annika hade vid det här laget accepterat att hon aldrig skulle komma ut ur fängelset. Hon förstod att hon måste bestämma sig för att leva eller inte. Frågan var hur hon skulle orka leva i den här världen. Den lättaste vägen var att ta sitt liv, men hon bestämde sig för att välja livet.

-    Ok, jag gör det här och jag gör det efter bästa förmåga. Jag började investera runt omkring mig i stället för att vara arg och tänka på hur jag skulle få nästa sil och checka ut.

Annika började hjälpa kvinnorna runt omkring sig i fängelset. Hon skrev brev (vissa kunde varken skriva eller läsa). Hon läste familjejuridik och hjälpte till med överklaganden. Hon började känna att det kanske ändå fanns en mening med hennes liv. Det fanns perioder när livet hängde på en skör tråd och hon var nära att ge upp, men varje gång den tanken kom så hände något som gav ny kraft att hålla ut. Hon fick besök, ett brev eller ett enkelt tack.

-    Vad det än var så var det något i mig som sa; ok vänta lite, vänta lite, lite längre.

Ett tillfälle som Annika aldrig glömmer var när 13 kyrkoledare i Sverige kommit överens om att be för henne och hennes situation i sina församlingar, samma dag och tid. 

-    Det kändes som jag höll i en elektrisk ledning. Det var en sådan styrka. Det bara surrade. Det var som en elektrisk stöt gick igenom hela mig. Jag ryser när jag tänker på det. Jag visste att nu händer det. Det var en fantastisk känsla.

Hundarna en räddning

Sista gången Annika ansökte om nåd var traumatiskt. När hon kom ut från förhöret var hon beredd att ge upp. Återigen hände något som gav nytt hopp. Ett projekt där interner skulle få träna servicehundar.

-    Jag brukar säga att Gud satt hundar i mitt liv. Han visste då att jag behövde någonting konkret. Jag älskar hundar och skrev upp mig och fick delta i projektet. Av 3000 blev 20 utvalda och jag var en av dem. Under flera år tränade Annika hundar. De bodde med henne och var varje dag en anledning att stiga upp på morgonen. 

Flytten till Sverige

Under åren i fängelse ansökte Annika många, många gånger om förflyttning till Sverige. Varje gång fick hon svaret att ansökan avslogs. 2009, efter 28 år i fängelse, skickade hon åter igen in en ansökan och hade inga förväntningar när hon fick svaret. Hon öppnade brevet och läste att ansökan beviljats och fick en chock. Hon ringde konsulatet för att dubbelkolla om det var sant och de bekräftar det.

Eftersom risken fanns att guvernören skulle ändra sitt beslut om det läckte ut i media, fick hon stränga förhållningsorder att inte prata med någon. Allt var väldigt hemligt och hon fick inte ens säga hej då till sina vänner i fängelset. Hon flögs med Säpos plan till Sverige och landade på Örebro flygplats. Hon var hemma. 

Väl i Sverige fick hon sitt straff tidsatt till 45 år och efter 2/3 av straffet avtjänats blev hon frigiven.

Idag bor Annika i Bergvik utanför Söderhamn på den ort där hon som barn spenderat många lyckliga somrar. Innan pandemin slog till föreläste hon ofta om sina erfarenheter i olika sammanhang och hoppas komma i gång med det snart igen. Hon delar gärna med sig av sitt liv och sin tro till andra. Hundar är fortfarande en stor del av hennes liv. Så fort hon fick möjlighet skaffade hon en egen hund, Tasha. Idag har hon två hundar som betyder oerhört mycket för henne.

-    Det är så många gåvor runt omkring mig som jag kan ta vara på. Bara att gå ut med hundarna i skogen, lyssna på tystnaden. Vilken gåva att ha den möjligheten. Det tänker de flesta människor inte på. Jag glömmer aldrig hur det kändes att vara inlåst. Jag glömmer aldrig den världen. Jag glömmer aldrig dom tjejerna. 

Annika sammanfattar med att säga:

-    Ge aldrig upp. Man vet aldrig hur livet ska bli. ”Wait for the next curve”, vänta på nästa kurva, man vet aldrig vad som ligger framför. Det kan vara något fantastiskt. Ge aldrig upp!

Kort om Annika Östberg 68 år, Bergvik, Söderhamn:

Bakgrund: Annika dömdes för medhjälp till två mord 1981 och satt i amerikanskt fängelse i 28 år innan hon förflyttades till Sverige. Genom Svenska kyrkan i utlandet och prästen Leif Eliasson kom hon till tro på Jesus och kunde efter mycket vånda acceptera att det inte var hon som dödat de två männen och hon kunde bli förlåten av Gud. Leif såg till att ett Nya testamente från Gideoniterna smugglades in till henne, vilket blev en kär ägodel. Tron har burit henne genom livet och gett uppmuntran och kraft när hon behövt det som mest. 

Nu: Annika bor idag i Bergvik och har två hundar som hon älskar över allting. Hon föreläser om sina erfarenheter och delar gärna med sig av sin tro. Är aktiv som kyrkvärd i Svenska kyrkan.

Favoritbibelord: Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. Ty det är inte mot varelser av kött och blod vi har att kämpa utan mot härskarna, mot makterna, mot herrarna över denna mörkrets värld, mot ondskans andekrafter i himlarymderna… Ef 6:10-18